Hedeby var en naturlig plats att besöka för en nordbo som sökte sig norrut från Tyskland till Skandinavien. En handelsplats under en tidsperiod som varade från 700-talet och fram till mitten av 1000-talet.

Hedeby är lätt att finna även idag, trots att alla byggnader jämnades med marken för 900 år sedan

Platsen ligger 40 kilometer söder om dansk-tyska gränsen, i det öppna landskapet vid viken Slien, omedelbart söder om Schleswig. Här syns ännu resterna av den 1,3 kilometer långa vall som byggdes av den danska kungamakten under 900-talets andra hälft. Schleswig, det medeltida Danmarks Slesvig, växte fram som Hedebys systerort. Utlänningar blandade ideligen ihop Hedeby och Slesvig och hänvisade till orterna som Sliesthorp. Nordborna gjorde inte detta misstag. För dem var det Hedeby – på fornnordiska Haithabu – som var marknadsplatsernas marknadsplats.

 

Den besökare som anlände till Hedeby mötte först en vidrig stank

Redan vid bryggorna kunde man känna odörer från allt avfall som Hedebyborna hade vräkt i havet, och när man beträdde broläggningen i själva staden ville man antagligen hålla för näsan. Överallt hördes människo- och djurläten – grymtande, skrikande, grälande, klafsande i leran. Svin bökade i marken och lyfte på trynet; besökaren fick akta sig för att inte råka trampa i grisbajs. Hedeby var, med våra mått mätt, osannolikt trångt, fuktigt och osunt.

 

Men det var ordning på staden, en helt annan ordning än på mindre handelsplatser som Birka och Skiringsal

Husen låg i rader längs raka gator och i rätvinkliga kvarter, resta och organiserade i förhållande till varandra på ett sätt som ingen köpman skulle ha gjort på egen hand. De gator som ledde mot hamnen övergick i bryggor. Hedeby vittnade om kunglig makt och styrka – här fanns det någon som bestämde. På den norska handelsplatsen Skiringsal bodde man som man ville, i Hedeby som någon annan ville. Stadsytan bestod av nogsamt avdelade och inhägnade tomter med små hus, i regel försedda med egen latrin och egen brunn.

 

De små husen var byggda av trästommar, på vilka man lagt flätverk som smetats in med lera

En typisk byggnad mätte inte mer än tolv rejäla kliv på längden och fem på tvären. En gästande storman måste ha funnit det mycket trångt, och det blev inte bättre av att huset hade tre rum, två små i vardera änden – varav ett fungerade som kök – och ett större i mitten. Det bästa man kunde säga var att ägarna åtminstone hade vett att inreda husen ordentligt. Det löpte breda jordbänkar längs huvudrummets väggar, vilka hade täckts av plankor och skinn för att bli bekväma att sitta, sova och umgås på. Mellan bänkarna fanns en eldstad, på väggarna hängde bonader och på golvet låg skinnfällar. Vid ena väggen kunde man se en vävstol och ett par kistor.

 

Hedeby var en stad för kringresande, en metropol dit folk kom för att byta, köpa och sälja

Här fanns daner, saxare, vender, friser, franker, svear, götar och många fler, både hedningar och kristna. Vissa byggnader ägdes av mer än en köpman; de turades om att nyttja det. De som inte hade investerat i en byggnad slog upp sitt tält utanför bebyggelsen och ställde fram varorna så väl som möjligt på det att marknadsbesökarna skulle söka sig dit och plocka fram silver.

 

När det var marknadsdag svällde Hedeby

Den redan trånga och stinkande staden blev än mer trång och än mer stinkande. Från att ha haft som mest tusen invånare räknade den plötsligt det dubbla, kanske det tredubbla. Inte bara köpmän utan även hantverkare från trakten dök upp i tältområdet och lovprisade ljudligt sina varor av ben, horn, järn, glas, läder och ylle. Bönder och fiskare från den omgivande landsbygden bjöd ut mat och öl till försäljning. Eftersom Hedebys befolkning uteslutande bestod av hantverkare, sjöfarare och en och annan köpman kunde bönderna vara säkra på att ha en ständig kundkrets. Även hantverkare och köpmän behövde ju äta.

 

Att Hedeby blivit en merkantil succé berodde på stödet från den unga kungamakten på Jylland

I början av 800-talet hade kung Godfred plundrat den slaviska marknadsplatsen Rerik och tvingat köpmännen på orten att flytta till hans eget nya projekt, Hedeby. Tack vare en frankisk årbok vet vi att Godfred även lät bygga en vallanläggning till skydd för angrepp söderifrån. Vallen, som delvis står kvar, kallas Kovirke och byggdes sannolikt som skydd för de enkla skjul och tält som köpmännen bodde i innan de fick permanenta hus längs de gator som danerna drog upp i räta vinklar invid hamnen.

 

Det dröjde inte folk frivilligt sökte sig till Hedeby för att berika sig

Att man tvingades betala tull och erlägga andra avgifter till den danske kungens representant var förargligt men acceptabelt. I gengäld fick köpmännen trygghet och möjlighet att mötas i fred. Framför allt kom Hedeby att fungera som transitort för folk som anlände från området vid Nordsjön och nedre Rhen och ämnade sig till Östersjön. Dessa franker och friser var vana vid pengar som hjälpmedel i byteshandeln, varför myndigheterna i Hedeby kvickt anpassade sig efter affärvärldens krav. Redan i början av 800-talet slogs mynt i Hedeby, de äldsta mynten överhuvudtaget i Norden. På ena sidan präglades bilden av ett djur, på andra sidan bilden av ett skepp.

Vi bör emellertid akta oss för att överdramatisera bilden av Hedeby som en framgångsrik stadsbildning, sett ur nutida perspektiv. I en arabisk skildring från 900-talet beskrivs orten som en stor men fattig by, befolkad av hantverkare och arbetare som äter fisk och betjänar de rika män som endast vistas där under kortare perioder. Den som sett storstäder vid Medelhavet, som Konstantinopel, imponerades inte av Hedeby.

Trots att Hedeby nämns i flera skriftliga källor och har varit föremål för omfattande utgrävningar – 6 procent av det 24 hektar stora stadsområdet är utgrävt, och fyndmaterialet är synnerligen omfattande – finns det en hel del som vi ännu inte känner till. Framför allt vet vi inte hur man reste dit från väster. Rutten var så självklar att ingen brydde sig om att nedteckna den. Den norska 800-talsköpmannen Ottar, som kom norrifrån, uppger att han seglade längs de danska öarnas kuster, men hur gjorde en köpman från England, Frisland eller Frankerriket? For han landvägen tvärs över Jylland med hjälp av åarna Rheide, Treene och Ejder, eller seglade han norrut via Limfjorden? Här är forskarnas meningar delade. Däremot står det klart att det löpte en viktig landsväg tvärs igenom Jylland, omväxlande kallad Härvägen och Oxvägen, som passerade intill Hedeby.

 

Ett annat mysterium är var stadens herremän levde och verkade

Det är osannolikt att den danske kungens representant och hans följesmän själva bodde i det stinkande stadsområdet, bland alla hantverkare, arbetare och bökande svin. Förmodligen bodde de rika danerna i ännu inte utgrävda långhus en bra bit utanför själva Hedeby, kanske i det blivande Slesvig. Att herremännen ifråga har existerat framgår av gravmaterialet. De stora begravningsplatserna vid Hedeby rymmer sammanlagt omkring 12 000 gravar, varav vissa är mycket rika med svärd, sköldbucklor och rester av hästar.

Under 900-talet, då hotet från det framväxande tysk-romerska imperiet i söder – tyskarna ockuperade staden åren 974–983 – och från vendernas härar i öster blev allt starkare, såg herremännen till att skydda Hedeby genom försvarsanläggningar. Under andra hälften av århundradet restes den mer än fem meter höga vallen runt stadsområdet. Från sjösidan skyddades hamnen av ett halvcirkelformigt pålverk. Av skriftliga källor vet vi att Hedeby ännu existerade på 1060-talet, då marknaden utsattes för plundring, men att den senare övergavs till förmån för andra handelsplatser och centralorter, bland annat Slesvig.

Dick Harrison, författare och professor i Historia vid Lunds Universitet